Pods – sound files
Uppläst av Amber Grimfalk
Read by Terry Hannington
Eken har känslor
Älvans röda hår lyste i morgonsolen när hon flög in i skogen och fram till den stora eken. Hon kramade om stammen så långt hon nådde och tog ett djupt andetag innan hon började. Eken litade på älvan som var klok och kärleksfull. Hon började alltid med att berätta för trädet hur vackert det var och hur gott det luktade. De kommunicerade genom beröring. Träd gillar att bli uppskattade, de är inte fåfänga, men de är naturens största skapelse och förtjänar att få höra det.
Älvan berättade för trädet att de snart skulle komma. Vilka det var som skulle komma visste hon inte, bara att de skulle komma. Hon flög runt trädet och kände den varma fuktiga luften. Det här var hennes hem också. Eken var orolig. De skulle komma men varför? Skulle det bli en massaker?
Träden har funnits på jorden i årtusenden. Deras stammar, grenar, rötter och löv har alla minnen av vilka hemskheter som kan drabba dem. En massaker är värst. Med buller och våld halshuggs hela familjer av träd, deras grenar skalas av och kropparna bärs bort. Det som blir kvar är som ett slagfält utan liv, bara minnen av smärta och död.
Eken började kommunicera med träden runt omkring. Budskapet spred sig långsamt men alla skulle veta innan de kom. Svampar och rötter bar den skrämmande nyheten sakta men säkert tills hela skogen var i chock. Acceptans för vad som väntade färgade livet med sorg. Det hade varit en så fin skog. Fåglar, djur, insekter och träd levde i harmoni. Naturligtvis hände det att en hackspett eller två tog sig friheter. Snö och vind kunde ställa till det och ibland även några insekter. Men för det mesta hade träden försvar. De brukade kommunicera nyheter om angrepp så att grannarna kunde bättra på sitt försvar. Solidaritet gav styrka.
Barnen trivdes bra i skogen. Träden kände deras glada röster medan de kravlade, klättrade och lekte sina mänskliga lekar. Några kramade ett träd och berättade hur mycket de älskade det. Träden fångade in alla glada vibrationer och växte sig raka och stolta.
Det blev inte så illa som förväntat. De kom med sina bullriga maskiner men tog bara några få stora träd och ett antal små som gränsade till stigarna som genomkorsade skogen. Andra maskiner försökte jämna ut stigarna så mycket de kunde men trots deras ansträngningar förblev marken mer som en berg-och dalbana än en trottoar. Längs den bredaste stigen hängde de lampor som lyste upp när någon var på den eller när en fågel flög över eller en räv korsade. Det skulle senare visa sig vara det värsta. Träden suckade en långsam kollektiv suck när de bullriga maskinerna försvann. Det hade inte blivit lika illa som förväntat. Ingen massaker den dagen.
Under året som följde började träden känna sig ledsna och oroliga. Det kom inte fler barn än tidigare och de som kom brydde sig inte så mycket om att krama träden utan föredrog att hoppa på noggrant utplacerade trampstockar eller hänga i farliga rep högt upp i träden. Men det värsta var ljuset. När en Lycra-klädd joggare med hörlurar använde stigen på natten tändes ljusen före dem. De varken såg eller brydde sig om träden, ingen kram från dem. De kunde ha varit var som helst i världen.
På grund av ljusen flyttade fåglarna och rävarna valde en annan del av skogen. För var dag blev skogen alltmer ledsen. Det hjälpte inte att älvan flög runt eken och försökte muntra upp den. Eken förstod att älvan också var ledsen, hon kunde inte dölja det. Den sa till henne att den snart skulle dö och att bara hennes kärlek inte kunde rädda den. Hon grät bittra tårar och flög till en plats i skogen bort från de blinkande ljusen.
Eken fick rätt, den dog så småningom men räknat i människoår tog det lång tid. Skogen levde vidare i sorg och mindes när den hade varit del av en gemenskap full av liv. Solidaritetens styrka rår inte alltid på försummelsen. Den hade blivit ett ihåligt skal av en skog, inte mer uppskattad än tidigare och övergiven av livet.
En saga av Terry Hannington
Uppläst av Amber Grimfalk
Oaks have feelings.
The fairy’s red hair shone in the morning sunlight as she flew into the forest towards the large oak tree. She placed her arms around as much of the trunk as she could and breathed in deeply before she began. The Oak tree trusted the fairy. She was wise and loving. She would always begin by telling the tree how beautiful it was and how nice it smelled. They communicated by the essence of their touch. Trees like to be appreciated, it was not vanity, they are nature’s greatest creation and deserve to hear that.
The fairy told the tree that they were coming soon. Who they were she was not sure but they were coming. She flew around the tree smelling the warm moist air. This was her home too. The oak was concerned. They were coming but what did they want? Would it be a massacre?
Trees have been on Earth for billions of years. Their trunks, branches, roots and leaves all have memories of the evils that can befall them. A massacre was the worst. Noise and violence as whole families of trees are decapitated, stripped of their branches and borne away. What was left was a battlefield stripped of life with just memories of pain and death left behind.
The Oak began to communicate with the trees around it. The message spread slowly but they would all know it before they arrived. Fungi and roots carried the frightening news slowly but surely until the whole forest was in shock. Acceptance was coloured by sadness. It had been such a fine forest. Birds, animals, insects and trees in harmony. Of course, a woodpecker or two could take liberties. The snow and wind had done their worst and even some of the insects. But for most of these ills, the trees had defences. They communicated the news of attacks so neighbours could bring forward their defences. Strength from solidarity.
The children had enjoyed the forest so much. The trees felt their happy voices as they clambered, climbed, and played human games. Some hugged a tree and told it how much they loved it. The trees absorbed their happy vibrations and grew straight and proud.
It was not as bad as was expected. They came with their noisy machines and took just a few large trees and lots of small ones that bordered the paths that dissected the forest. Machines tried to level out the paths as much as they could but even after their efforts, it was more like a roller coaster than a pavement. Along the widest path, they hung lamps that illuminated it but only when someone was on it or when a bird flew over or a fox crossed. This was to be the worst.
The trees sighed a slow collective sigh when the noisy machines left. It had not been as bad as was expected. No massacre that day.
But the trees slowly grew sad and desperate over the autumn and spring. There were no more young humans in the forest than before and when they did come, they cuddled the trees much less. Instead, they preferred to hop on carefully placed stepping logs or hang dangerously from a rope high in the trees.
The worst was the lights. When a Lycra-clad jogger with earphones used the path at night the lights lit up preceding them. They did not see the trees. None of them cuddled a tree. They could have been anywhere in the world.
Because of the lights the birds left, the foxes chose another part of the forest and the forest grew sadder by the day. The fairy flew around the Oak tree and tried to cheer it up but it knew she was also sad. She could not hide it. The Oak told her it would soon die and that her love alone could not save it. She cried bitter tears and flew to her place in the forest away from the blinking lights.
The Oak was right it did die but in human years, it took a long time. The forest lived in sadness remembering when it had been a community full of life. Strength from solidarity has no answer to neglect. It had become a hollowed-out shell of a forest no more appreciated than before and abandoned by life.
A short story by Terry Hannington
Read by the author
© Terry Hannington – 2023 terryh.se